En gång hade de på Mårbacka en barnpiga, som hette Back-Kajsa. Hon var nog sina tre alnar lång, hon hade ett stort, grovt ansikte med stränga, mörka drag, hennes händer voro hårda och fulla av sprickor, som barnens hår fastnade i, när hon kammade dem, och till humöret var hon dyster och sorgbunden.
En sådan människa tycktes ju inte vara enkom skapad till barnpiga, och fru Lagerlöf hade också varit i stort beråd, innan hon stadde henne. Inte hade hon varit i tjänst förr, inte hade hon något gott att brås på, och inte var hon van vid folkskick, därför att hon hade vuxit upp i det fattiga torpet Backarna i skogshöjden ovanför Mårbacka, där det inte bodde en människa i närheten.
Men det hade väl inte funnits någon annan att tillgå, och så hade hon då fått komma. Att hon inte kunde bädda en säng eller tända en kakelugnsbrasa eller ställa i ordning ett bad, det var fru Lagerlöf förberedd på, och det gick ganska lätt att lära henne. Inte heller hade hon något emot att sopa barnkammarn var dag eller att dammtorka och tvätta barnkläder. Men vad fru Lagerlöf alls inte kunde lära henne, det var att umgås med barn. Hon ville inte leka med dem, hon sade aldrig ett vänligt ord till dem, hon kunde inte en saga och inte en visa. Hon ville visst inte vara stygg mot dem, men hon var nu en gång så lagd, att hon inte tyckte om stoj och ras och skratt. Hon ville helst, att barnen skulle sitta stilla på var sin stol utan att tala eller röra sig.
